Krönika: "Jag trodde vi var ute – tre gånger om"

av Lasse Lirare

Jag ljuger inte när jag säger att jag trodde vi var ute.Inte bara en gång. Inte två.Tre gånger under den där helvetiska kvalkvällen satt jag och stirrade på resultattavlan, på livescore, på linjer i pannan som inte fanns veckan innan – och tänkte: det var det.

Men det var det inte.

För det här är Kaizers vi pratar om.Och Kaizers spelar inte färdigt förrän någon blåser av oss.

Vi låg under med 0–2 mot Åstorp. Uträknade. Vi tog ledningen. Inne.Åstorp kvitterade, gick upp till 5–4. Ute igen.Gårdarike tryckte på i Vellinge, Ingelstad reducerade. Allt hängde på ett enda mål.Sen satte vi 6–5.

Och jag – som suttit på fler bänkar än jag spelat minuter – visste:Nu går vi upp.

Det handlar inte om logik

Att förstå exakt hur vi tog oss upp kräver infografik, högskolepoäng i tabellmatematik och en inre GPS. Men känslan, den förstod alla:Vi tog det. Vi förtjänade det.Och vi firade som om ingen skulle komma ihåg hur vi såg ut dagen efter.

Man kan prata om målskyttar, man kan nämna Granbergs assistspel eller Carlssons hattrick, men för mig handlade det om något annat. Det var blicken i ögonen på killarna. Det var viljan. Det var ett lag som vägrade vika sig, trots att verkligheten böjde sig omkring dem.

När slutsignalen ljöd – och den där tystnaden föll som bara uppstår efter historiska ögonblick – då kom det över mig:

Det här är inte slutet på en resa. Det är början på något nytt.

Trean blir något annat

Och nu då? Nu står vi inför en verklighet vi bara viskat om innan.

Division 3.

Den är inte romantisk. Den är inte generös. Den är snabbare, hårdare och betydligt mindre förlåtande än fyran. Men vet ni vad? Den är rätt för oss.

Kaizers har alltid varit lite för stora för sin division – på gott och ont. Vi har haft för mycket hjärta, för mycket estetik, för mycket vilja för att gömma oss bakom plastiga föreningsmallar.

I trean kommer vi få möta lag som tror de kan spela snabbare än oss. Lag som tror de har bättre fysik. Lag som inte vet vad som väntar när man kliver in i en match där alla i orange har något att bevisa.

Vi kommer få slå ur underläge. Men det passar oss.

Vi kommer få svettas. Men vi gillar det.

Vi kommer få spela matcher där poängen betyder mer än bilderna – och ändå kommer vi få båda.

Det här är vad vi är gjorda för

Jag såg en tröja på träningen dagen efter.Den bar orden: Trean blev just relevant.

Och jag tänkte:Fan också. Det blev den.

Inte för att vi är där. Utan för att vi tog oss dit.För att vi hör hemma där.Och för att ingen längre kan påstå något annat.

Vi ses i trean.

Med svett på ryggen. Med publik på läktaren.Och med Kaizers i ryggraden.